Om några betydelser av att se sig omkring

Den stora europeiska forskningskonferensen i pedagogik, ECER, är precis till ända. På ECER möts årligen ett par tusen forskare och doktorander för att presentera, få synpunkter på och diskutera sin forskning. Deltagarna kommer främst från Europa, men även Kanada, USA och Australien är representerade. I år var temat skolans ledarskap.

blogg_dublin

Det här är den sjunde stora, internationella konferensen jag deltar i sedan 2010. Varje gång slås jag av samma sak: Vi hänger ihop. Den svenska skolan är inte ensam, varken om sina glädjeämnen eller om sina problem. I år upplevde jag detta tydligare än någonsin. Oavsett vilket land jag lyssnat på forskare från, har de beskrivit bakgrunden till sina studier i termer av den lärarbrist som råder i deras land, alternativt de många klagomål som finns på hur deras lärarutbildning fungerar, den stress och utbrändhet som finns bland deras elever och skolpersonal, deras svårigheter att rekrytera och behålla studenter på landets lärarutbildning och sedan få dem att stanna kvar i yrket, svårigheter med minskande likvärdighet i deras utbildningssystem eller ”bara” ett generellt missnöje med hur skolan som sådan presterar. Exempel på forskningsfrågeställningar från årets ECER är ”Hur kan vi förstå att nyblivna lärare i Finland väljer att inte arbeta i skolan?”; ”Hur ser kopplingen ut mellan tyska lärares utmattningssymptom och deras schema?” och ”Hur kan lärare rekryteras till socialt utsatta områden i USA?”.

Låter frågorna och problemen bekanta? Nästan läskigt identiska med våra, tänker jag. Och frågar mig: vad betyder det att vi förstår vissa problem som ”svenska” och vad missar vi då i vår analys av deras orsaker och lösningar? Det är värt en stunds reflektion.

Gällande temat skolans ledarskap var det professor Andy Hargreaves som stod för veckans mest engagerande och inspirerande storföreläsning. Hargreaves tog avstamp i det som händer omkring oss just nu – och exemplifierade med den gångna sommarens många dystra händelser som han menade i mångt och mycket beror på alltför mycket dåligt ledarskap i världen (med det isländska landsfotbollslaget som lysande undantag). Han kopplade föreläsningens frågor till Barbara Kellermans ständigt aktuella bok Bad Leadership: What It Is, How It Happens, Why It Matters. Att förstå dåligt ledarskap, menade Hargreaves, är en värdefull källa för kunskap om dess motsats, det goda ledarskapet. Det dåliga ledarskapet – i världen, såväl som i kommunen, skolan eller klassrummet – kännetecknas enligt Hargreaves/Kellerman av att ledaren antingen är svag (dvs i praktiken leds av andra) eller ineffektiv (i bemärkelsen dålig på att kommunicera, vara konsekvent, långsiktig, mm) – eller i värsta fall både svag och ineffektiv. Men mest ”bad leader” är den som leder för egen vinning snarare än av intresset för den verksamhet som ska ledas och för de som verkar i den.

Hargreaves budskap var också att ledarskap aldrig kan utövas eller förstås som avskuret från omvärlden. För att leda väl måste man både ges och ge goda förutsättningar. Om jag förstår Hargreaves rätt handlar det om respekt. Respekt från de som satt en att leda – och i sin tur – respekt för de man leder.

 

Referens: Kellerman, Barbara (2004).  Bad Leadership: What It Is, How It Happens, Why It Matters (Leadership for the Common Good). Boston Mass.: Harvard Business School Press.

Publicerad:

Skriv en kommentar