Slår forskare in öppna dörrar eller uppmanar de oss att använda nyckeln? – eller när vetenskaplig grund och skolverklighet går isär

Inom min roll som vetenskaplig ledare för FoU Skola har jag förmånen att lyssna på många olika inspirationsföreläsningar både inom FoU Skolas regi och på konferenser och seminarier anordnade av andra aktörer. Genom mitt arbete har jag lärt mig att läsa av publiken. När talaren inte träffar rätt känns det tyst otålighet i rummet. Det är sällan att någon säger någonting kritiskt eller ifrågasättande. Talare lämnar scenen utan att frågorna ställs. (Direkt kritik får jag höra senare, när jag pratar med andra deltagare).

Det är viktigt att poängtera att inspirationsföreläsningar är just föreläsningar för inspiration och reflektion. Forskare är inga konsulter som ska leverera färdiga lösningar. Forskningsresultat ska översättas i praktiken via beprövad och upplevd erfarenhet. När jag funderar under vilka föreläsningar salen blir otålig kommer jag fram att detta gäller föreläsningarna där forskare försöker slå in öppna dörrar. I samma stund som jag kommer till den slutsatsen börjar jag undra om dörrarna är verkligen öppna. Öppna dörrar skulle innebära att forskningsresultat har hittat sin rätta plats i skolan och utgör underlag för de besluts som tas.

Nedan diskuterar jag tre exempel där vetenskaplig grund och skolverklighet ofta går isär. I sista paragrafen återkommer jag till vad det innebär för relationen mellan forskning och samhällsutveckling (skolutveckling) samt vad kan man göra istället får att vara tyst, frustrerad och otålig.

Digitalisering – vikten av pedagogisk tanke

Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har läst och hört olika experter säga – skolan ska ha pedagogisk design/syfte/tanke när den ska sätta igång med digitalisering. iPad, dator, app kommer inte att främja elevers lärande och/eller lärares undervisning om det inte finns en pedagogisk tanke bakom. Sen visar föreläsaren någon modell eller teori som stöd för sitt argument. Oavsett vilken modell som visas är processen ganska självklar:

  • Utgå från elevernas resultat eller lärande artefakt – vad är det som behöver vidareutvecklas?
  • Vilken pedagogik behövs det för att utveckla just denna aspekt? Kan (och i så fall hur?) digitala medel hjälpa oss utveckla detta?
  • Behöver lärare vidareutveckla sina kompetenser (digitala eller andra) för att kunna främja just denna aspekt av elevers lärande?
  • Behöver alla lärare samma insatser eller skiljer det sig åt i kollegiet?

Gör utvärdering/kartläggning och skaffa medel/resurs utifrån behov som identifierats – det gäller digitalisering såväl som andra förbättringsinsatser. Skolchefer, utvecklingsledare och rektorer har hört det flera gånger i olika sammanhang, benämnt med olika ord. Men så startas det nya projekt och det kommer andra forskare/experter som säger samma sak igen – att bara köpa in datorer till alla elever är ingen digitalisering – ni behöver pedagogisk tanke bakom.

Hur kommer det sig att olika forskare vid olika tidpunkter kommer till samma slutsats och upprepar den om och om igen?  Visst finns det skolor som har välutvecklade digitaliseringsstrategier – med både pedagogisk tanke och kompetensutveckling på plats. Samtidigt finns det väldigt många skolor där skoldigitalisering innebär inköp av datorer eller inte ens det.

Jag har ingen forskningsrapport bakom mitt argument, bara den egna erfarenheten som säger mig att det oftast inte är okunskap som ligger bakom bristen av digitaliseringsstrategier i skolor. Det saknas förutsättningarna att omsätta kunskap i praktiken. Förvaltningarna vet, rektorer vet och de flesta lärare vet hur det behöver gå till, men saknar tid, utrymme i tjänst och pengar. Det saknas rutiner på alla nivåer som tillåter förbättringsarbete (inklusive digitalisering) ta den tid som behövs.

Satsa på förskolan

Det finns välunderbyggda studier från olika länder som visar en tydlig koppling mellan kvaliteten i förskolan och resultaten i grundskolan. Exempelvis följde en forskargrupp i England 3000 ungdomar i mer än 10 år från och med att de var 3 år gamla. Resultatet är tydlig – när barnen är 11 år utgör kvaliteten i förskolan de gått på en viktigare faktor för resultaten i matte och engelska än vilken skola de går på. Även barnens sociala förmågor påverkas starkt av tiden i förskolan.  En annan studie från Sverige har visat att mer tid i förskolan leder till bättre resultat i matematik i årskurs 9. Ett 10-årigt forskningsprojekt från Åland har kommit fram till slutsatsen att språklig intervention i förskolan leder till bättre skriv- och läsförmågor i årskurs 9.  I denna fråga är den vetenskapliga grunden ganska tydlig – förskolan är viktig om vi vill ha bra resultat i grundskolan. Bra resultat i grundskolan är en förutsättning för behörighet till nationella gymnasieprogram. Gymnasieutbildning är ett krav för att lyckas på den moderna arbetsmarknaden. Men kan vi ärligt säga att dagens skolsverige och samhället i stort utvecklas utifrån dessa kunskaper när det sparas på förskola på många platser i Skåne och övriga Sverige? Det är (de ekonomiska) förutsättningarna här och nu som avgör vilka beslut som tas snarare än långsiktigt tänkande på vetenskaplig grund.

Tillitsbaserad styrning

Tillitsbaserad styrning har varit aktuell de senaste åren. Tillitsdelegationen har lämnat in sitt slutbetänkande. Forskare har skrivit tusentals sidor om olika aspekter av tillitsbaserad styrning. I följd av det föreläste de flitigt på olika konferenser och seminarier, inte minst i FoU Skolas regi. Det finns troligen inte någon tjänsteperson med ledningsuppdrag inom offentlig sektor i Sverige som inte hört talas om tillitsbaserad styrning. Tanken bakom tillitsbaserad styrning är ganska enkel – makten ges till professionen, fokus ligger på kärnverksamhet, organisationer leds via distribuerat ledarskap med trygghet, respekt och helhetsansvar, kontrollsystem är begränsade, granskning görs först i främjande syfte och den professionella autonomin är omfattande (Bringselius, 2018). Fördelarna med tillitsbaserad styrning är många – bättre resultat i verksamheten, mindre personalomsättning, ökat välmående mm (ibid.). Vetenskaplig grund finns för att ta fram styrprocesser som främjar förbättring i verksamheter. Men vad händer i skolsverige? E. Leijnse – skoljournalist som följt och analyserat skolutveckling i många år – argumenterar i sin krönika att Skolinspektionen under senaste åren fått både mer resurser och mer befogenheter. Beslut som tidigare togs av lärare och rektorer avgörs nu av kontrollmyndigheter och domstolar – helt emot principen att det är professionen som har makten och bestämmer. Liknande tankar finns i ett öppet brev som en rektor har skrivit till utbildningsministern. Rektorn nämner bland annat riktade statsbidrag. De ska sökas, rapporteras, följas upp och ibland återbetalas. Stor och resurskrävande administrativ apparat för att kontrollera skolor att de använder pengar på det sättet som andra myndigheter bestämt är bäst. Liknande tankar – brist på tillit när det gäller resursfördelning har också tagits upp av andra rektorer. Varför inte lita att professionen vet bäst vad de behöver resurser till? Det finns mycket tröghet i systemet som gör det svårt att övergå från en styrform till en annan.

Forskningens roll

Samhällsvetenskaplig forskning har dubbla uppdrag. Å ena sidan analyserar den och speglar det samhälle vi bor i och på det viset hjälper oss att förstå processer som sker. När digitalisering har kommit till skola i form av datorer och andra tekniska lösningar har det blivit angelägen att börja forska om det för att hjälpa oss förstå de förändringar som sker i skola och samhälle i stort. Å andra sidan ger normativ forskning kunskap om hur samhälle bör utvecklas, hur skolor bör agera/organisera sig – exempelvis att digitalisering bör anordnas i samspel mellan behov för elevers lärande, tekniska lösningar, kompetensutveckling och pedagogisk design. När normativ forskning inte får genomslag, när utveckling ignorerar vetenskaplig grund kommer forskare tillbaka med samma budskap underbyggt med tyngre analyser och mer evidens – digitalisering kräver pedagogisk design; förskola är viktig för samhällsutveckling; tillit är grunden till välfungerande organisationer. Slår forskare verkligen in öppna dörrar eller försöker uppmuntra oss att använda nyckeln gång på gång?

En del skolor/huvudmän har redan tagit nyckeln, öppnat dörrar och är lång framme med sitt förbättringsarbete medan många andra stampar på plats och hävdar att nyckeln inte passar just för deras skolverklighet – ekonomi, regelverk, organisatoriska rutiner mm. Båda avfärdar inspirationsföreläsare som icke aktuell och känner sig frustrerade över förlorad tid och över brist på relevant vetenskaplig grund. Vad kan lindra frustrationen? Sätt igång samtal, låt inte forskare lämna scenen i tystnad – utmana den bilden som forskare visar – med det ni redan åstadkommit eller med de begränsningar ni har. Det kommer troligen inte bli några djupa svar där och då, men nya tankar väcks i samtalet, nya aspekter kommer fram hos båda parter. Tillsammans kan ni hitta sätt att analysera de förändringarna som är redan igång samt slipa nycklarna för att anpassa till er verklighet.

Tydliggörande

Jag hävdar alltid att svensk skola är fantastisk. Det finns många engagerade skolverksamma som gör underbart förbättringsarbete i sina skolor, förskolor och kommuner med de förutsättningar de har. Däremot på övergripande skolsystemnivå saknas det omsättning av vetenskaplig grund i praktiken inte minst när det gäller digitalisering, förskola och tillitsbaserad styrning. Till sist måste jag också medge att en del föreläsare är bara helt enkelt dåliga – icke uppdaterade och/eller saknar förmåga att översätta forskningsresultat till begripliga format. Det händer ibland och går inte helt undvika.

Elena Zukauskaite, vetenskaplig ledare, FoU Skola

 

Bringselius, L. (2018) Tillit: En ledningsfilosofi för framtidens offentliga sektor. Komlitt.

Publicerad:

Skriv en kommentar