Barns delaktighet och inflytande i förskolan

Arbetet med barns delaktighet och inflytande ska, liksom övriga delar av utbildningen i förskolan, vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Detta med vetenskaplig grund kan betraktas på olika sätt, som att exempelvis förskolans personal tar till sig forskningsresultat och arbetar i enlighet med dem.

Exempel på forskningsresultat kring förskolebarns delaktighet och inflytande

Det tycks emellertid inte finnas några enkla metoder att arbeta efter för att kunna säkerställa barnens delaktighet och inflytande i förskolan. I vissa aspekter av barns delaktighet finns det en relativt stark samstämmighet inom forskningen. Att kommunikationen mellan barn och personal har stor betydelse, och däri även personalens förmåga att exempelvis närma sig barnens perspektiv samt vara emotionellt närvarande i samspelet med barnen, har lyfts fram i olika studier under en längre tid (se t ex Bae, 2009; Emilsson, 2008; Johansson, 2003; Vetenskapsrådet, 2015). När det kommer till specifika arbetssätt finns det däremot exempel på hur vissa studier lyfter fram möjligheter och andra studier synliggör risker i arbetssättet. Ett exempel på detta är pedagogisk dokumentation. Enligt Elfström (2013) bidrar arbetet med pedagogisk dokumentation till stärkt inflytande för barnen, då dokumentationen och reflektionen gör det möjligt att fånga barnens frågor och hypoteser för att sedan även kunna ta tillvara dem i fortsatt utforskande tillsammans med barnen. Samtidigt beskriver Lindroth (2018) pedagogisk dokumentation som en pseudoverksamhet, då barnens intressen i hennes studie blir allt mer perifera varje gång pedagogerna reflekterar kring dokumentationen tillsammans med barnen. Snarare tenderar reflektionen att vinklas i den riktning som pedagogerna valt att sätta fokus på genom dokumentationen.

Det finns därutöver annan forskning som pekar ut möjliga svårigheter i arbetet med delaktighet och inflytande. Dolk (2013) ger i sin avhandling målande exempel på hur en så kallad valstund, det vill säga ett tillfälle under dagen då barnen väljer mellan olika aktiviteter som erbjuds, av barnen snarare uppfattas som begränsande än som en möjlighet till reellt inflytande. När valstunden är slut uttrycker ett barn: ”Nu får vi gå och leka vad vi vill”!

Varför är det viktigt att barn känner sig delaktiga?

En möjlig slutsats skulle då kunna bli att det inte bara handlar om vilka arbetssätt som förskolor använder sig av, utan framför allt handlar det om vilket förhållningssätt det görs med, samt vilken grund som förskolan har för sina val av tillvägagångssätt. Här kan en annan tolkning av vetenskaplig grund komma väl till pass. Utifrån vilka teoretiska perspektiv kring barn, lärande och samhälle utformas förskolornas demokratiarbete, vari barns delaktighet och inflytande är en betydande del?

Mitt argument är således att arbetet med barns delaktighet och inflytande försvåras om det inte finns en stark grund för varför det här är viktiga frågor i förskolans verksamhet. Det kan dessutom finnas flera olika grunder, som alla är viktiga men som har sin grund i olika sätt att uppfatta människan och samhället. Jag kommer senare att återkomma till två olika teoribildningar inom pedagogiken, kritisk pedagogik samt relationell pedagogik, som möjliga vetenskapliga grunder att låta arbetet med barns delaktighet och inflytande vila mot.

Så varför? Varför ska barn och unga få möjlighet till delaktighet och inflytande? Som professionella i förskola och skola kan vi inte bara förhålla oss till frågorna utifrån att de är fastslagna i våra styrdokument, läroplan och skollag. Vi måste förhålla oss till dem som frågor om vilken typ av samhälle vi önskar nu och i framtiden. Delaktighet är på många sätt en av de mest grundläggande samhällsfrågorna och samtidigt en av samhällets stora utmaningar. Utanförskap och segregation är påtagliga fenomen i samhället (Salonen m.fl., 2019; Stigendal, 2016). Vi behöver redan i förskolan reflektera över möjliga konsekvenser av att människor ställs eller ställer sig utanför en delaktighet i samhället och hur vi kan bidra till att motverka detta.


Ett projektarbete i Malmö: 3600 barns berättelser

Hur kan då förskolan agera för att bidra till delaktighet och inkludering, där varje barn får möjlighet att bli lyssnad till och inkluderad i en gemenskap? I Malmö Stad pågår just nu ett arbete där ett femtiotal förskolor samlats i det gemensamma temat 3600 barns berättelser. ”3600” står för det ungefärliga antalet barn som går i områdets förskolor. Att detta antal finns med i temats benämning innebär ett ställningstagande för varje barns lika rätt. Därutöver signalerar rubriken att det är barnen som står i fokus, och att språket är en förutsättning för att kunna vara delaktig i samhället. Varje barn bär på berättelser, berättelser som är unika och som kan uttryckas på många olika sätt. Förskolorna tar genom ett projekterande och utforskande arbetssätt på sig ett ansvar att skapa förutsättningar för varje barns berättelse, att erkänna varje barns röst och perspektiv som lika värd varje annan människas. Många av barnen i dessa förskolor växer upp i social och ekonomisk utsatthet. Samtidigt som delaktighet är lika viktig för varje individ skulle det också kunna ses som att i segregerade samhällen blir det särskilt viktigt att alla – oavsett om de växer upp i priviligierade eller utsatta områden – får möjlighet att uppleva delaktighet och utveckla ett gemensamt ansvarstagande för hela samhällets välbefinnande. Röstdeltagandet i vissa av de geografiska områdena där de deltagande förskolorna ligger är bland de lägsta i hela landet.

Utifrån hur utbildningens roll betraktas inom kritisk pedagogik är det ett oerhört betydelsefullt uppdrag för skola och förskola att bidra till att utjämna ojämlika samhällsvillkor (McLaren, 2009). Utbildningssystemet riskerar ständigt att förstärka och bekräfta rådande samhällsstrukturer, men det finns samtidigt en potential att utmana maktordningar. Den potentialen behöver enligt den kritiska pedagogiken tas tillvara. Utbildning kan då bli ett redskap för att göra sig fri från förtryckande strukturer. Att stärka marginaliserade gruppers delaktighet i samhället blir en nyckelfråga. På sätt och vis kan även barn betraktas som en marginaliserad grupp som kan ha svårt att göra sin röst hörd. Inom de globala hållbarhetsmålen som finns i Agenda 2030 (Regeringskansliet, 2015) omnämns vid flera tillfällen barn som en av de grupper i samhället vars möjligheter särskilt behöver beaktas.

När vi talar om barns och ungas delaktighet i utbildningssammanhang blir det oundvikligt att både belysa utbildningens roll i att skapa förutsättningar för barn och unga att erövra de förmågor som krävs i ett demokratiskt samhälle – kritiskt förhållningssätt, litteracitet, samarbetsförmåga, kunskapssökande, omvärldskunskap med mera – och utbildningens roll i att skapa förutsättningar för barnen att göra sin röst hörd i alla de frågor och beslut som rör dem – att lyssna till barn och ungas perspektiv och respektera och ta tillvara deras åsikter. Medan den första delen mer tangerar ett kritiskt perspektiv på utbildning, rör de senare frågorna även ett relationellt perspektiv. Inom den relationella pedagogiken läggs stor vikt vid vilka möjligheter till demokratiskt handlande som utbildningen skapar rum för. Det är ett större fokus på här och nu, medan kritisk pedagogik ofta även inriktas mot vilka förutsättningar för framtiden som utbildningen bidrar till. Inom relationell pedagogik diskuteras exempelvis det etiska ansvar som människor har för varandras subjektivitet – det vill säga möjlighet att vara människa. Säfström (2005) lyfter i sin bok Skillnadens pedagogik fram hur kommunikation kan ses som ett sätt att utforska skillnader. Det handlar med andra ord om att vi aldrig helt kan förstå varandra, och i mötet med andra måste jag också vara beredd på att jag själv kommer att förändras.

För att koppla tillbaka till temat ”3600 barns berättelser”, så finns här även en stark relationell grund för valet av tema. Genom att lyfta fram de berättelser som varje barn bär på, tvingar det fram en beredskap hos de deltagande förskolorna att förhålla sig till berättelser som de kanske inte alltid kommer att förstå, eller som de inte förväntat sig. Att lyssna till barnens berättelser – oavsett om de uttrycks verbalt eller genom andra uttrycksformer – innebär att öppna upp för att barnens perspektiv kommer att påverka innehållet i verksamheten på ett sätt som vuxna inte kunnat planera för.

I den kommande artikeln inom ”Forskning i korthet”, kommer jag att utveckla beskrivningen av temat 3600 berättelser, samt ge fler konkretiseringar av hur ett kritiskt respektive ett relationellt perspektiv kan användas som grund för arbetet med barns delaktighet och inflytande i förskolan.

Referenser:
Bae, Berit (2009). Children’s right to participate – challenges in everyday interaction. European Early Childhood Education Research Journal, 17(3), 391–406.

Dolk, Klara (2013). Bångstyriga barn: Makt, normer och delaktighet i förskolan. Stockholm: Ordfront.

Elfström, Ingela (2013). Uppföljning och utvärdering för förändring: pedagogisk dokumentation som grund för kontinuerlig verksamhetsutveckling och systematiskt kvalitetsarbete i förskolan. Stockholm: Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Emilson, Anette (2008). Det önskvärda barnet: fostran uttryckt i vardagliga kommunikationshandlingar mellan lärare och barn i förskolan (Göteborg studies in educational sciences, 268). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Johansson, Eva (2003). Att närma sig barns perspektiv: forskares och pedagogers möten med barns perspektiv. Pedagogisk forskning i Sverige, 8(1–2), 42–57

Lindroth, Frida (2018). Pedagogisk dokumentation – en pseudoverksamhet? Lärares arbete med dokumentation i relation till barns delaktighet. Licentiatuppsats, Institutionen för pedagogik. Växjö: Linneaus University Press.

McLaren, Peter (2009). Critical pedagogy: A look at the major concepts. I Antonia Darder, Marta P. Baltodano & Rodolfo D. Torres (Red.). The critical pedagogy reader (2:a uppl.) (ss. 61–83). New York: Routledge.

Regeringskansliet (2015). Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Stockholm: Regeringskansliet.

Salonen, Tapio, Grander, Martin & Rasmusson, Markus (2019). Segregation och segmentering i Malmö. Malmö: Stadskontoret.

Stigendal, Mikael (2016). Samhällsgränser: ojämlikhetens orsaker och framtidsmöjligheterna i en storstad som Malmö. Stockholm: Liber.

Säfström, Carl Anders (2005). Skillnadens pedagogik: Nya vägar inom den pedagogiska teorin. Lund: Studentlitteratur.

Vetenskapsrådet (2015). En likvärdig förskola för alla barn – innebörder och indikatorer. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Kristina Westlund
Fil.lic. i pedagogik,
Förskolelektor på Malmö Stad

 

Publicerad:

Skriv en kommentar