Skolforskningsinstitutet anno 2018 – vad händer sedan?

För några år sedan när förslaget att starta en skolforskningsmyndighet med fokus på undervisningens vetenskapliga grund kom, var jag orolig. Varför starta ännu en skolmyndighet när det redan finns sådana så det både räcker och blir över? Fast den största oron handlade om hur uppdraget skulle komma att bli genomfört. Hur skulle den nya myndigheten förstå sitt uppdrag och frågan om den vetenskapliga grunden?

Utifrån mina farhågor kring begreppet evidens (som jag skrivit om här) och utifrån de i mina ögon orealistiska förväntningar på myndigheten som fördes fram inte minst politiskt så befarande jag att skolforskningsmyndigheten skulle bli en instans som förespråkade vissa undervisningsmetoder och i värsta fall skulle bidra till en ytlig förståelse av forskning och dess resultat. Låt mig göra en lång historia kort: jag är inte orolig för detta längre. Tvärtom. Nu oroar jag mig istället för Skolforskningsinstitutets framtid.

Igår avtackades nämligen Skolforskningsinstitutets första direktör Lena Adamson, som lämnar myndigheten efter endast två och ett halvt år i denna roll. Avtackningen inleddes med ett seminarium som var en summering av vad som hittills åstadkommits på Skolforskningsinstitutet – hur man tagit sig an uppdraget, vad det består av, vad arbetet resulterat i och en blick mot framtiden. Den tanke som sitter i efter att seminariet är att jag inser att jag omvärderat min tidigare starka åsikt att idén om en skolforskningsmyndighet verkade överilad och poänglös. I själva verket har det kommit att bli en myndighet som i all sin litenhet (myndigheten utgörs av femton personer att jämföra med Skolverket som har över 800 i sin personal) har lyckats göra skillnad och som uppfattas som rakt igenom professionell utav alla berörda. Adamson har förklarat att ett starkt vägande skäl till beslutet att avgå är det uteblivna politiska stödet för den nya myndighetens uppdrag (i korthet: ett stort uppdrag med en liten pengapåse och med vag koppling till övriga politiska initiativ på området). Det förtjänar att uppmärksammas och ställas frågor kring.

Först en kort bakgrund om institutet och dess uppdrag. Till att börja med föregicks uppstarten av Skolforskningsinstitutet av att en av de stora forskningsfinansiärerna, Vetenskapsrådet, beställde en genomgång av befintlig forskning inom en rad fält på skolans område (i vilken ett stort antal svenska och internationella skolforskare deltog), vilket resulterade en rad publikationer våren 2015 under benämningen ”SKOLFORSK”. Rapporterna har sedan utgjort grunden för myndighetens vidare arbete, men många av dem är väl värda läsning i sig själva. Här hittar du dem.

Skolforskningsinstitutet började byggas upp 2015 och har enligt sitt regleringsbrev ett tudelat uppdrag: 1) att ta fram systematiska forskningssammanställningar för målgruppen verksamhetsutövare i skola och förskola och 2) att utlysa och bevilja forskningsmedel för praktiknära forskning. Dessa två ben verkar tillsammans för att stödja att undervisningen i förskolan och skolan kan bedrivas på vetenskaplig grund. Forskningssammanställningarna har inte minst syftet att göra relevant forskning tillgänglig för skolans verksamma. En av de mycket positiva saker som hänt under myndighetens uppbyggnad är att Skolforskningsinstitutet i ett tidigt skede identifierade att dess arbete måste ske i nära dialog både med forskarsamhället och med verksamma lärare och förskollärare för att få kraft och legitimitet. Så har också skett: dels genom sammansättningen av de beslutande organen i institutet, Skolforskningsnämnden (bestående av forskare och skolverksamma) och det Vetenskapliga rådet (brett sammansatt av forskare), dels genom en mängd seminarier och forum för dialog som genomförts. Dessutom har en lovande försöksverksamhet genomförts tillsammans med Göteborgs universitet där verksamma lärare fortbildats i evidensanvändningens möjligheter och problem (Lägg märke till att kurserna om evidens är öppna för alla lärare att söka!) för att sedan engageras i att prova ut relevansen och användningen av institutets första systematiska forskningssammanställningar. Försöksverksamheten är ännu i sin linda och kan utvecklas ytterligare framöver. Läs mer här.

Institutet har så här långt publicerat två systematiska sammanställningar, båda på temat matematik (Klassrumsdialog i matematikundervisning samt Digitala lärresurser i matematikundervisningen) och fler är på väg – de tre närmst kommande har olika aspekter av språkutveckling i fokus och därefter kommer en om lek i förskolan och en om vuxenutbildning. Åren 2016 och 2017 har forskningsutlysningar gjorts som renderat sammanlagt cirka 200 ansökningar. Glädjande nog visar genomgången av hur de bedömts att en stor andel både möter kravet om verksamhetsrelevans och kravet om högsta vetenskapliga kvalitet. Utlysningen är i synnerhet tänkt att ha ett signalvärde samt utgöra en tolkningsbas för hur ”praktiknära forskning” kan förstås. De 18 miljoner som finns att lysa ut räcker dock endast till att bevilja drygt 5 % av ansökningarna (och kanske inga alls 2018). Risken finns, vilket poängterades under seminariet, att det framöver blir en backlash. För hur ska skolorna bibehålla motivationen att göra allt extra arbete med att bidra till relevanta och bra forskningsansökningar när nästan ingen erhåller medel?

Jag ser idag en myndighet som väldigt kompetent tagit sig an ett svårt och debatterat uppdrag. Den har spritt betydelsen av ett kritiskt förhållningssätt och haft ett driv att leverera med hög kvalitet och i tät samverkan med sina målgrupper. Det måste ha krävts väldiga arbetsinsatser att lyckas balansera krav på relevans och användbarhet i skola och förskola med krav på forskningens kvalitet och behov av nyanser. Hittills lovar det gott. Och det viktigaste till sist: den lilla myndigheten härbärgerar en föredömlig respekt för och tilltro till skolans och förskolans verksamma.

Två statliga utredningar som kommer att presenteras under våren 2018 kommer troligtvis att bli avgörande för Skolforskningsinstitutets framtid. Den ena utredningen ser över myndighetsstrukturen och en stark misstanke är givetvis att en minskning av antalet skolmyndigheter föreslås. Den andra utreder förutsättningar för praktiknära forskning och har fått i särskilt uppdrag att se hur lärosätena i Sverige kan involveras. Det finns nämligen ännu ett statligt finansierat projekt för praktiknära forskning som just nu tycks sväva lite fritt. Dess intentioner är goda men inte synkroniserade med Skolforskningsinstitutets verksamhet. Kanske Adamsons avgång inte bara signalerar Skolforskningsinstitutets akuta behov av uppbackning från den riksdag som beslutade om dess tillblivelse utan också att politiken redan tappat bollen och hoppat på en ny?

Jag sätter mitt hopp till att utredningarna kommer med riktigt bra förslag och att Skolforskningsinstitutet är här för att stanna. Tack Lena Adamson för din starka röst och ditt vitaliserande ifrågasättande av tingens ordning under pionjäråren 2015-2018.

Publicerad:

Skriv en kommentar