Resan genom svenskt skolsystem: En personlig berättelse

Det är ett personligt blogginlägg. Min son tar studenten idag! Detta är en berättelse om vår resa genom svenskt skolsystem.

Han är första generations invandrare med mamma som ensam vårdnadshavare. Vi kom till Sverige för 13 år sen. Ingen av oss kunde svenska då. Han började förskoleklass på ISLK i Lund (vi blev placerade där då jag kom som student). Från årskurs 1 byte vi till en ’vanlig’ kommunal svenskskola. Redan i förskoleklass misstänkte jag att han hade dyslexi. I årskurs tre kom diagnosen – han har dyslexi. Diagnosen i sig ändrar inte så mycket. Han behöver lära sig läsa och skriva. Han vägrar bestämt att använda stödverktyg. Han vill skriva förhand, han vill läsa texterna, inte få de upplästa. Det är tufft, men vi får stöd. Under tuffaste tider finns det 5 olika pedagoger som arbetar extra med honom och ger honom den hjälp han behöver. Han har enskild tid med otroligt duktig specialpedagog som läser och läser med honom (hon sa att min son känns som hennes bonusbarnbarn efter all den tid tillsammans). Han har assistent i klassen som hjälper honom hänga med i vanliga lektioner. Han har mentor som stödjer och tror på honom och andra lärare som träffar honom för läxhjälp. Jag är så otroligt tacksam för lärare som har höga förväntningar på honom, som inte tvingar honom i en digital värld, men arbetar med honom dag efter dag utifrån de förutsättningar han har. Vi arbetar hemma också, flera timmar per dag, läser och läser, kämpar och kämpar, har avstämning med skola varje vecka för att följa upp hur det går. Till slut lossnar det. När vi kommer till högstadiet har han knäckt koden – han kan läsa och hänga med i alla lektioner själv utan att extra stöd behövs.

Med högstadiet kom skoltrötthet. Det enda han vill göra är rita. Skolan och betyg förlorar betydelse. Då träffar han en fantastisk SYV som visar honom att man kan gå gymnasiet och rita, att i det stora utbudet av olika program finns det en estetisk linje med serieteckning. Det är som om någon satt på lampan i min pojkes inre. Plötsligt har allt fallit på plats. Det behövs lite stöd och hjälp kring studieteknik, men inget tjat. Han vet vad han vill, han arbetar, anstränger sig, söker och kommer in. Utan rätt SYV stöd och valmöjlighet skulle det inte blivit av.

När han börjar gymnasiet är det tydligt att han är på sin rätta plats på jorden. Han är bra och engagerad elev med stor respekt för sina lärare och intresse för sina kurser. ’Jag förstår inte hur någon inte vill gå till skolan’ – säger han till sina syskon en söndagskväll.

Nu står han här i sin mörkgröna kostym och studentmössa – redo att studera vidare och erövra världen. Han är världens snällaste son, bästa och mest tålmodiga storebror till sina små syskon, lojal kompis till sina vänner och väldig hängiven pojkvän till sin tjej. Jag gör mig redo för hans utspark. Tårarna rinner av stolthet och tacksamhet. Jag är helt övertygad att svensk skola har räddat min son. Jag är gränslöst tacksam. Jag är också glad att jag arbetar med skolutveckling. Jag vill göra allt vad jag kan för att varje barn oavsett bakgrund och svårigheter träffar lärare som har höga förväntningar, specialpedagoger som har tid och kunskap att lyfta barnen, SYV som kan ge stöd och råd när det behövs som mest. Det finns så mycket som är så bra i svensk skola, så mycket att vara tacksam, glad och stolt över.

Elena Zukauskaite,

Vetenskaplig ledare, FoU Skola

 

Publicerad:

En kommentar

  1. Richard Löfgren skriver:

    Så berörd! Alla lyckönskningar till er alla!

Skriv en kommentar