Mot en skolutveckling på vetenskaplig grund

”Det är inte känguruskola som lärarna och eleverna behöver”. Så inleddes gårdagens seminarium om FoU för en skolutveckling som ger resultat. Den som höll i seminariet var Anki Wennergren, forskare vid Högskolan i Halmstad och vetenskaplig ledare i Ängelholms kommun, Med ”känguruskola” menade hon att hoppa från tuva till tuva, så som lätt sker med skolutveckling. Idéerna och viljorna är många. Allt ska in, massor av viktiga budskap vill förmedlas till lärarna så att det kan gå bättre. Men. Samtidigt finns stabil kunskap om vilka redskap skolor kan använda för att förändra undervisningen så att fler lär sig mer. Om detta handlade seminariet.

Skolutveckling måste utgå från lokala behov. Som jag tidigare bloggat om är det också slutsatsen i de rekommendationer som Huvudmännens expertråd för skolutveckling gemensamt lade fram i våras, som ett inspel till Skolkommissionens arbete. Lokala behov innebär just det – att de är lokala. Behoven för skolutveckling ser olika ut på olika skolor. Förmodligen är de olika även inom en och samma skola. Ett första steg är därför att identifiera utvecklingsbehoven genom analys över de förbättringsområden som finns på skolan, företrädesvis utifrån hur resultaten ser ut. Var är behoven och potentialen som störst hos just oss?

När det väl är gjort behövs ett arbetssätt som kan användas oavsett om det är matematik, skrivande eller skillnaden mellan flickors och pojkars olika skolresultat som ska förbättras. Enligt Anki Wennergren och en gedigen forskningsbas (se vidare Håkansson & Sundberg 2016) finns det. Arbetssättet innebär att skolledaren tillsammans med lärarna arbetar med att utveckla ett undersökande arbetssätt till den egna praktiken (klassrummet om man är lärare, skolan om man är skolledare). Det är dit en skolutveckling med vetenskapligt stöd vill hän. Med undersökande arbetssätt menas att studera det man gör: Vad gör jag? Hur gör jag det och vilka effekter har det i min praktik? Det här kan ske genom videoinspelningar, enkäter eller klassrumsobservationer hos kollegorna (se exempelvis Wennergren & Åman, 2014). Nästa redskap är den efterföljande gemensamma analysen av det som sker. Och sedan inläsning på forskning: hur kan detta göras annorlunda? Och en noggrann kollegial övervägning om vilka åtgärder som då ska vidtas. I den internationella litteraturen kallas detta att arbeta forskande i sin praktik, teachers as researchers.

Det viktigaste steget enligt Anki Wennergren är det första. Att identifiera de lokala förbättringsområdena och specificera dessa så att de betyder någonting för var och en av de som ska vara med i processen. Här kan det behövas externt stöd från någon med kunskap om forskande praktiker. Det kan vara en forskare eller varför inte en lektor om det finns i förvaltningen?

Ett budskap vi som på olika sätt arbetar med skolutveckling fick med oss var att göra motstånd när omgivningen har för bråttom att införa förändring utan att det gjorts en ordentlig analys av behoven. När det inte går bra i kommunrankingen, PISA eller annat utvecklas lätt en rädsla, en känsla av att det väldigt bråttom att förändra. I mätningarnas tidevarv kan det vara svårt att hålla i de processer som pågår om trenden i olika mätningar går neråt – men ibland är det viktigt att göra det. Särskilt om man vet vad man gör i bemärkelsen att man noga analyserat de lokala behoven, satt sig in i vilka förändringar som behövs och hur de kan göras.

PS: Nästa seminarium i serien Ledarskap på vetenskaplig grund är den 2 december. Då ska samtalet handla om att ”gå i lag”, lärare, rektor, skolchef och utbildningsämnd/politik – vad sker när vi gör det och vad sker när vi missar det?

Referenser

Håkansson & Sundberg (2016). Utmärkt skolutveckling. Forskning om skolförbättring och måluppfyllelse.

Wennergren, A. & Åman, P. (2014). Skuggning för att synliggöra det osynliga. I T. Kroksmark (red.), Modellskolan: en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (s. 207-222.). Lund: Studentlitteratur.

Publicerad:

Skriv en kommentar