Lärt och tänkt på skolutvecklingskonferens i Kanada

2017 års International Congress of School Effectiveness and Improvement, ICSEI, som ägde rum i Kanadas huvudstad Ottawa, avslutades i förra veckan. Ottawa ligger i provinsen Ontario, känd för sina höga resultat i internationella kunskapsmätningar. I skrivande stund är jag på väg tillbaka till Sverige därifrån, efter fem dagars intensivt lärande om forskning inom skolutvecklingsområdet. ICSEI är relativt unik i det att där presenteras forskning inte bara för andra forskare utan även för policy makers, politicians och practioners. Med andra ord ges möjlighet att träffa människor som arbetar med skola från en mängd infallsvinklar. I år fanns det deltagare från 40 länder på plats. Som internationell utbildningskonferens gav konferensen rika möjligheter att lära mer om hur andra länder byggt sina skolsystem, liksom om allt det som skiljer och förenar. Hur stark den nationella styrningen av skolan är, är en av de saker som varierar mycket. En ny lärdom för mig var att i Nederländerna finns t.ex. inte en gemensam läroplan – varje skola skriver sin egen. I Ontario däremot, förefaller den nationella läroplanen ständigt revideras och förnyas, i processer som involverar både lärare och elever.

Forskning bygger som bekant vidare där existerande kunskap tar slut. Det innebär att efterhand så uppmärksammas nya saker – saker som inte blev tydliga med den kunskap och de samlade erfarenheter som fanns tidigare. Nya begrepp börjar beforskas, metoder och angreppssätt utvärderas, mm. En väsentlig fråga är därför att fråga sig: vad det är som uppmärksammas i skolutvecklingsforskningen just nu? I den här bloggen lyfter jag tre teman som blev tydliga på ICSEI.

Det första temat är utbilda för framtiden. Vad, utöver att skriva, räkna och tala, är viktigt kunnande för en människa om 5, 10 eller 30 år? Att den här frågan lyfts i forskningssammanhang med fokus på skolförbättring beror på den avsmalning av skolans kunskapsfokus som på många ställen blivit den oönskade effekten av internationella mätningar (eftersom dessa fokuserar på resultat i några få, ”hårda” ämnen). Här kan noteras att Kanada tycks utgöra ett undantag från andra framgångsrika PISA-länder i det att man trots den höga placeringen i världsrankingen fortsatt sätta nya mål för att utveckla skolan. Att utbilda för framtiden, åtminstone på den nivå som går att förmedla via hur man talar om ett skolsystem, verkar t.ex. i Ontario vara ett genuint undervisningsmål. Kreativitet, digitala förmågor, samarbete och en mängd andra kompetenser utgör det breda uppdrag som Ontarios skolor tycks arbeta hårt med att omsätta i handling. Och, som de poängterar, det handlar inte om att göra det breda uppdraget istället för det smala (eller det mjuka före det hårda om man vill använda andra termer) – det handlar om att åstadkomma undervisning som utvecklar alla dessa förmågor parallellt. Ontario är rimligen väl förberedda till nästa PISA-omgång (2018) inför vilken OECD har tagit fram ett antal globala förmågor att mäta, liknande Ontarios ”framtidsförmågor”.

Ett annat starkt tema är att gå tillsammans. Uttryckt med ett ordspråk (som jag sett citeras i fler bloggar från konferensen – det gjorde intryck!): If you want to go fast – go alone. If you want to go far – go together! På konferensen har vi tagit del av en mängd studier som observerat just styrkan i att samla krafterna. I det vidare begreppet ”tillsammans” finns egentligen två olika aspekter. Dels vad som är möjligt när man skapar förtroendefulla miljöer där alla parter strävar efter att helheten ska lyckas. Må det vara i per en skola, i en kommun, eller i en större region. Dels finns det tillsammansaspekten att göra en skola för alla. I Ontario (om jag förstod saken rätt) har man enats om att ha fyra gemensamma mål (excellens, jämlikhet, hälsa och ha allmänhetens förtroende) för alla verksamheter som rör utbildning, helt oavsett om det gäller vaktmästare eller kanslister, elever, lärare eller rektorer, utbildningsnämnder eller departement.

Det sista temat från konferensens övergripande innehåll som jag vill nämna är slutet på bristdiskursen. En mängd forskare och andra som presenterat har under veckan lyft de negativa konsekvenserna (i termer av uppnådda resultat) av att tala om och försöka förstå utbildning utifrån en så kallad deficit discourse. Bristdiskursen förstärker idén om att urskilja och uttrycka det otillräckliga, att betrakta det ännu icke uppfyllda som en brist istället för som en bit på väg. Grunden för tankefiguren ”brist” är att vi genom att identifiera det dåliga kan förbättra det. Och naturligtvis kan det ibland vara en mycket god idé. Men om det bidrar till att tappa elever och lärare för att de genom bristdiskursen inte ser sin potential eller får sociala och pedagogiska verktyg att utveckla den? För det är just på den här punkten som många av de som presenterade på ICSEI kunnat belägga att bristdiskursen inte gör sitt jobb (att nå målen) tillräckligt väl. Forskaren Warren Simmons uttryckte det såhär: om vi på allvar vill utveckla våra skolor så att de kan lyckas med alla elever finns det ett stort behov av att ”go beyond the discourse of bad teachers, bad schools and broken systems”. Bristdiskursen, menade bl.a. Simmons, är en stark berättelse på grund inte minst av dess relativt enkla svar– dåliga lärare kan ersättas med bra, dåliga skolor kan stängas, dåliga system kan ändras. Men vad är det som gör en lärare eller en skola ”dålig”? Hur bygger vi system och hur skapar vi språkbruk som förmår entusiasmera och peppa alla, och inte bara de som har flest rätt? Som svar på den frågan lyftes betydelsen av att skolor och lärare har förmågan och möjligheten att bygga starka relationer mellan skolan och elever, familjer och närsamhälle. Istället för en bristberättelse är det en investering i lärare och elever som behövs, menade Simmons.

/Margareta

Fler bloggar på svenska från ICSEI 2017:

Pedagog Malmö

Edvard Jensinger

Publicerad:

Skriv en kommentar