Jag lovar – nästa gång säger jag ifrån

Marika Carlsson bjöds in till Skolriksdagen för att dela med sig sina erfarenheter om hur det är att växa upp i Sverige. Hon får folk skratta och gråta när hon pratar om vardagsrasismen som följer henne än idag. Hon avslutar med att det viktigaste inte är de politiskt korrekta ord som vi säger från stora scener, det viktigaste är vad det är vi säger bakom stängda dörrar, hur vi pratar framför våra barn, hur vi tittar på folk med annan hudfärg och om vi säger ifrån när vi hör/ser att någon far illa, diskrimineras eller ifrågasatts. Det sitter ca 2000 deltagare som nickar och instämmer.

Enligt skollagen ska skolväsendet förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Utbildningen ska också främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Så det Marika säger är helt i linje med det vad varje lärare, rektor och vi andra som arbetar inom skolväsendet har skyldighet att föra vidare till barn och elever i våra skolor och förskolor.

Precis efter Skolriksdagen hålls det en annan konferens. Konferensen anordnades av ett svenskt universitet med stöd av bland annat VINNOVA, KK stiftelse, och SKL. Det är en samverkanskonferens för såväl näringslivet som för offentlig sektor. Kommuner, regioner, lärosäten är väl representerade – totalt 350 deltagare. En keynote föreläsare är VD för ett stort svenskt företag. Han pratar om vikten att samarbeta, att bygga broar mellan näringslivet och lärosäten. Moderatorerna ställer en väntad fråga – om jämställdhet och makt i näringslivet och om det ansvar som varje företag har. Svaret blir att vi måste hantera frågan vetenskaplig och tillägger att bland de 100 bästa schackspelarna i världen är bara två kvinnor. Enligt föreläsaren säger det någonting om kvinnornas förmåga. Han fortsätter med att han inte tror på systematisk diskriminering varken av kvinnor eller av invandrare, vilket motsägs av all modern genusforskning. Föreläsaren framhåller avslutningsvis att han anser att abort är moraliskt oacceptabelt.

Det sitter 350 personer i salen, ingen, inklusive undertecknad, säger ifrån, ingen ifrågasätter, ingen påpekar att det relativa fåtalet högt rankade kvinnliga schackspelare inte bevisar någonting. Ingen står upp och protesterar. Moderatorerna markerar inte att sådana påstående inte hör hemma på nationella scener. De försöker ställa följdfrågor, men de ser ut ganska vilsna i sitt uppdrag och försöker byta ämne. I de anonyma utvärderingar som visas på skärmen i realtid beröms föredraget för att vara skönt PK-befriat, medan en och annan skriver in att föredragshållaren är populistisk. VD:n applåderas när han går av scenen. Själv känner jag mig feg, som inte säger ifrån.

Det är inte första gången. På en annan konferens i början på året står en annan föreläsare på scen – vit, väletablerat, heterosexuell (enligt honom själv). Han ifrågasätter organisationernas värdegrundsarbete som onödigt och påpekar att alla de där värdegrundpolicys som skapas brukar skydda kvinnor, HBTQ och liknande. Ingen skyddar sådana som jag – vita, medelålders, heterosexuella män – säger han. Salen skrattar, ingen (inklusive undertecknad) säger ifrån. Ingen säger att ni – vita, heterosexuella män – har era rättigheter väl skyddade redan, ni utgör majoriteten i alla ledande positioner från näringslivet, till universitet, till offentlig verksamhet. Ni behöver inte något förstärkt skydd.  Även denne föreläsare applåderas artigt när han lämnar scenen. Den här konferensen samlar främst alla som arbetar inom skolväsendet. Så mycket för värdegrundsarbete.

Två gånger på fem månader har jag känt mig feg för att jag inte sagt ifrån. Jag funderar på vad jag kan göra. Jag kan säkerställa att ingen av de två föreläsarna får talutrymme på de konferenser och seminarier jag anordnar. Som moderator på konferenser behöver jag tänka igenom min strategi så att jag inte är oförberedd om någon av mina föreläsare utrycker sig rasistiskt eller kvinnoförnedrande. Viktigast av allt lovar jag att säga ifrån nästa gång någon uttrycker sig kränkande och diskriminerande. Jag ska stå upp och kalla deras påstående för vad de är – rasistiska och kvinnoförnedrande. Det är obekvämt och man gör sig sårbar, men om vi vill utbilda våra barn till aktiva, kreativa, kompetenta och humanistiska världsmedborgare, behöver vi själva leva upp till en humanistisk värdegrund. Vi behöver stå upp för humanistiska värderingar alltid och överallt från klassrum till styrelserum, från middagsbordet och busshållplatsen till konferensscenen. Jag lovar – nästa gång säger jag ifrån.

Elena Zukauskaite
Vetenskaplig ledare, FoU Skola

Bilder från Pixabay.se 

Publicerad:

Skriv en kommentar