Forskningsanvändning i skolan – starten på FoU-seminarierna

Igår arrangerade FoU skola sitt första ”FoU-seminarium”. Tanken är att FoU-seminariet ska rikta sig till personer som har forskningsrelaterade uppdrag i skolan och vara en plats där vi kan utmanas i tanken, får möjlighet att diskutera brännande och komplexa frågor i våra uppdrag och givetvis också en möjlighet att lära känna varandra. Gårdagens rubrik var ”Forskningsanvändning i skolan” och inbjuden föreläsare var Glenn Hultman, professor emeritus vid Linköpings universitet.

Glenn Hultman hade fått i uppgift att presentera den mycket intressanta forskningsöversikt han skrev på uppdrag av Vetenskapsrådet och som publicerades våren 2015 tillsammans med femton andra översikter för att utgöra en startpunkt för Skolforskningsinstitutets verksamhet (här hittar du samtliga SKOLFORSK-rapporter. )

Rubriken på Hultmans rapport är Transformation, interaktion eller kunskapskonkurrens. Forskningsanvändning i praktiken. Den innehåller två delar: dels en översikt över den forskning som studerat vilken forskning som används i praktiken och på vilket sätt det görs, och dels en studie där Hultman intervjuat lärare på fältet kring detsamma för att närma sig hur vi kan förstå forskningsanvändning i skolan i Sverige idag. Det jag skriver i bloggen är givetvis mina egna iakttagelser och tankar kring seminariet och rapporten!

När det gäller den forskning som finns om forskningsanvändning gäller en viktig slutsats själva forskningens väsen: Kan forskning verkligen ha en ”teknisk hjälpgummeroll” (Hultmans ord) som kan säga hur vi ska göra för att göra rätt? Finns det något som är rätt i alla kontexter? (svaret är förmodligen nej för de allra flesta pedagogiska frågor, men reservation för att jag inte tänkt igenom alla möjligheter…). Det finns en mängd olika förståelser av forskning är och en vanlig sådan är att forskning ger svar på ”what works”. Nedan återkommer jag till några dilemman som denna förståelse innebär. Ett alternativ är att istället förstå forskning som ett kritiskt reflekterande och undersökande förhållningssätt, som ”gör nytta” inte genom att ha svar utan genom att öka våra insikter och hjälpa oss att sätta ord på det vi gör. Som Gert Biesta  har sagt: Forskning kan inte svara på hur vi ska göra, men kunskapen som forskning genererar kan göra vårt problemlösande mer intelligent! Hultman hade för övrigt en fin formulering på  lärares konst att lösa kniviga problem i det jag brukar kalla undervisningens ”direktsändning”: intelligent improvisation.

En annan problematik som berörs i rapporten handlar om hierarkier mellan forskning och praktik. Hultman poängterar att en mycket stor del av den pedagogiska kunskapsproduktionen faktiskt sker i everyday practice i våra klassrum och i andra lärandemiljöer. Dock dokumenteras den sällan eller kläs i ord. Att det då kommer någon ”forskning” som ska säga hur vi ska göra (som alltså uppfattas som ”what works”) är provocerande och komplicerat. Jag tänker att vi skulle komma längre om vi tillåter oss att tänka mer på forskning som ett prövande och utmanande av våra idéer och tankar om undervisning och lärande, snarare än som ett givet rätt och fel. Man kan se det som att gå från att vara passiv mottagare av forskning till att bli medskapare och aktör. Hultman refererade för övrigt till forskaren Marilyn Cochran-Smith (2009) och begreppet Inquiry-as-stance, något som jag måste kolla in närmare!

Den forskning som Hultman i sina studier kunde observera figurerar i skolan var i stora drag densamma överallt, vilket är fascinerande i sig: Det som ”gällde” 2014 (gäller fortfarande?) var John Hatties och Helen Timperlys respektive effektstudier, Wiliams formativa bedömning, samt Skolverkets satsning Matematiklyftet. Med andra ord är det en ganska smal kanal av forskningsansatser och forskningsfokus som tycks få fäste i praktiken. För Hattie, Timperley och Wiliams fann Hultman att det som läses företrädesvis är den svenska, populariserade versionen av den engelskspråkiga forskningslitteraturen. Det finns då en betydande risk, menar Hultman i sin analys, att den här ”extraherade” forskningen blir starkt förenklad. Exempelvis försvinner påpekanden av begränsningar i originalstudiernas analys och slutsatser. Ett exempel från Timperleys kärnanalys från 2007 av effekterna av ”kollegialt lärande” är att om lärarna saknar tid för samarbete så uteblir effekterna. En annan effekt är att det som cirkulerar kanske inte är slutsatser och resultat från forskning (som analysstöd för den egna verksamheten) utan pedagogiska tekniker som omnämns i forskning. Ett exempel från föreläsningen är ”Two stars and a wish”, en klassiker i BFL-diskursen (härmed inte sagt att det är något fel på tekniken!).

Här finns således ett spänningsfält mellan forskningens karaktär och praktikens, här finns modeflugor och en önskan om att göra rätt. Det viktigaste budskapet från dagen skulle kunna vara att populärversionerna av forskning visserligen tillgängliggör och skapar intresse, men i dessa går också något viktigt förlorat. Det betyder, tror jag, att vi i vårt arbete med ”forskningsbaseringen” av skolan inte kan nöja oss med ytliga referenser till sådant som har effekt. Vi måste utmana oss betydligt mer.

Ses vi kanske på ett FoU-seminarium igen? Det hoppas jag. Tack till Helsingborgs stad Skol-och Fritidsförvaltning och Pedagogisk Inspiration Malmö för stöd för genomförande och att vi fick hålla till hos er.

 

 

 

 

 

Publicerad:

Skriv en kommentar